PonnyEdition

Amanda & Pelle

Kan iallafall säga att det gick bra och Snatt va jätteduktig.

/ Emma 

/ Emma 

/ Emma 

Red en unghäst idag som heter Mr. Snatt. Han va jättesnäll och lugn och det kändes bra till en början. Mjuk trav och lyhörd. När vi kom på travbommarna var det inga problem, det var galoppbommar och upphöjda travbommar som var problemet. Fick lite svårt att styra och rama in honom, så det var ganska misslyckat. Blev arg och irriterad för att jag inte lyckades något vidare, men har verkligen bestämt mig för att vara mer bestämd nästa gång och inte låta honom smita undan ;). Men han är ju trots allt unghäst och kan inte riktigt allt än.

/ Emma

 

 

Rufus hade tydligen kastat av lite små elever idag. Stackarna, dom e väl livrädda för han nu. Sen fick han inte gå några mer lektioner för att han va för pigg & busig & bråkig. Satt uppe i kafeterian när Isabelle ba "Emma din ponny springer runt i ridhuses som en idiot" så jag kolla och han vart longerad & tro mig han va såååå olydig. Gick ner och skulle kolla lite, när jag hör Andrea (ridlärare som höll på med Rufus) säga "Emma hämta hjälm och hans sadel och kom hit". Skulle rasta av han. Satt upp och han va såååååå spidad, asså jag har aldrig ens känt han så. Sen så racade vi runt i ridhuset i full fart som två idioter, men det va skitkul! Han la in lite bockar där han tyckte det passade bra, men annars sprang han omkring där och flåsade. Han tyckte säkert att det va lika kul som jag. Mjukisbyxor oxå, men vi kör ba! Hahaha det va såå kul!

/ Emma

 

/ Emma 

/ Emma 

Hade lite problem innan passet idag. Mina fötter är fortfarande svullna så jag kunde inte få på mig ridstövlarna. Fick som tur va låna Andreas jodpurs, taack!

/ Emma 

Pessoabettet har 4 stycken bettringar där 3 är små och en är stor. Sidostycket är fäst i den översta ringen och tyglarna fäster man lite olika, ibland i den nedersta ringen, och ibland i den stora, och ibland i de andra. Det är olika från ryttare till ryttare. Pessoabettet fungerar lite som en hävstångseffekt, ryttaren drar i tygeln, ringarna dras bakåt och bettet pressas ned i hästens tunga och mun. Detta är absolut inte skönt för hästen. Ju länge ner du fäster tyglarna ju starkare effekt. Sätter du tyglarna i den nedersta ringen dras ringarna bakåt som mest. Men akta dig, för hävstångseffekten försvinner inte bara för att du sätter bettet i den stora ringen, det är precis lika jobbigt för hästen ändå. Fäster man däremot tyglarna i samma ring som sidostycket, då gör det skillnad. Men då kan man ju lika gärna rida på ett vanligt bett, ellerhur?

Jo, så varför sätter man pessoa på sin häst då? Jo det finns två anledningar. Den första är att man vill att hästen ska gå finare, hästen tar ner huvudet (och gapar) när du rider med pessoabett, men den kör även upp huvudet i vädret och gapar. Den andra anledningen är att man är okunning. Man vet inte vad pessoabettet har för effekt på hästar.

 

Det lättaste att göra när hästen kör upp huvudet i vädret är att lätta på tygeln, vilket man kan se ganska tydligt att ryttaren (jag) inte gör här. Jag blir lite framåtlutad och det händer lätt att man spänner sig och försöker "dra ner" huvudet på hästen. Det är FEL. Lätta på handen så tar hästen snart ner huvudet igen ska du se.

Pessoa kan i längden förstöra hästar i deras munnar och ge sår och skavsår, då det drar och trycker. Flera ponnyer på ridskolan rids med pessoabett vilket jag tycker är fel. Visst, det blir lättare för barnen att rida hästen "fint" men det är ju inte något bra för hästen. Med "vanliga" bett kan nybörjar7åringarna dra mer (det är aldrig bra att dra och slita i tyglarna men det gör alla i början) för att stanna hästen och sakta ner. Alla har varit nybörjare och ingen kan eller vet hur man ska göra från början. Man lär sig, som med allt. Man kan inte laga mat eller man kan inte multiplikation från början. Man måste LÄRA sig. Men med pessoabett spelar det ingen roll. Du kan tävla i världseliten och oj oj vad duktig du är, men hästen kommer ALLTID att få ett tryck på tungan och hävstångseffekten är där. Det är INTE bra.

 

Rufus rids på pessoabett och jag vet flera andra ponnyer på min ridskola som gör det. JAG kan inte bestämma där, för det är inte mina hästar, det är ridskolans. Dom bestämmer över sina hästar och vad dom ska ha för bett och träns osv... Men JAG skulle inte göra så. Tycker det är fel. Själv tycker jag att det är extra viktigt på en ridskola där barnen drar och sliter. Sure, hästen gör som man vill och den lyssnar ju så mycket bättre med det bettet, MEN det är inte för att den blir mer sammarbetsvillig, det är FÖR att du tvingar den att göra som du säger. Tycker det är bättre att man kastar bort dessa bett och lär hästarna (och eleverna) att gå i en ärlig form.

När jag rider Rufus tänker jag ofta på att han kastar upp huvudet i luften mycket & nu vet jag varför.

 

Har ni sett hööks nya pannband? Jag tycker dom är sjukt snygga med Swarovski-stenar, det finns i färgerna svart och brunt och kostar 479 kr. Vad tycker ni, hiss eller diss? :)

 

 

Red en liten ponny som heter Tarragona, hon är väl söt och så, men ett h*lv*te att rida. Asså hoppa upp och ridläraren ba: Hon är riktigt trevlig att rida, men vill inte riktigt galoppera. Försöker ställa sig i hörnet när det är dags. Men nu när du är beredd så är det inga problem.

Och nej som sagt, INGA problem med galoppen. Hon fattade precis när jag ville, men allt annat... Ojoj... Hästen vill inte ställa, hästen vill inte gå i form, hästen vill inte lyssna, hästen bla bla bla... osv... Kändes som jag gjorde allt, men inget funka. Ponnyn bara gick där och streta emot och ville inte göra som jag ville. Från marken såg det säkert ut som att jag bara satt där och åkte häst, vilket inte förvånar mig eftersom att hon inte ville sammarbeta och körde sitt eget race. Sen så vet jag inte hur andra rider henne och passar med henne, men enligt MIG så är hon bara jobbig.

Nej, jag klickar INTE med Tarragona.

/ Emma 

Hur kan man älska ett djur så fruktansvärt mycket? Det är galet hur underbara dom är, hur dom får en att skratta när man inte ens vill le. Alla dessa stunder man får uppleva, alla ögonblick, allt. Dom kommer in i ens liv och får en att må topp tills dom lämnar, den känslan är otrolig tung och jobbig att bära. Det är precis vad jag kommer gå igenom, jag har gjort det förut men vill aldrig uppleva det igen. Den känslan är värdelös, jag total hatar den. 

 

Jag har nu ridit en häst som heter Malte i ca. 3 år. Han är en liten envis, pigg, galen och underbar fjording som jag aldrig skulle kunna leva utan. Många beskriver han som mig, så jag har hittat min livpartner för livet. Trodde jag... Jag ska sluta på den ridskolan där han står då jag har lärt mig allt man kan lära sig där, men det betyder då att jag aldrig kommer få rida min prins igen. Jag förstår inte det och tårana bara rinner när jag tänker på det, han är mitt allt. Jag har aldrig känt mig så lycklig som när jag sitter på honom, jag kan inte jämföra med något. Mitt liv är liksom på topp 10000 om inte mer! Jag har otrolig många minnen med honom, tex när jag red honom på vinter efter han hade stått i 9 dagar. Jag tror ingen förstår hur han var, eftersom han är otrolig pigg och bara vill ta bettet i munnen och sticka när man rider honom när han går alla dagar i veckan, kanske ni förstår hur han var när han hade vilat i 9 dagar... Ja, han typ stack iväg lite granna om man ska säga så. Haha. Eller när jag skulle hoppa med honom och han fick för sig att alla hinder var typ monster, så jag drog ner ett helt hinder. Alla bommar och hinderstöden låg i backen, men jag satt kvar! Sen har vi när jag var ute barbacka och galopperade i djupsnö, eller på ängen. Det finns så många otrolig minnen, men nu finns det inte några kvar att uppleva. Jag kan bara minnas nu, det är hemskt. Jag kommer aldrig få sitta på honom något mer, kanske träffa honom men det kommer inte bli ofta då jag inte har tid att åka och hälsa på honom. Han var verkligen ponnyn som jag lärde mig och fick uppleva allt på, jag kan tyvärr inte tackla det här igen. Jag har behövt gjort det på två andra ponnysar (varav den ena gick bort), men dom var inte lika speciella som Malte. Det finns inte så mycket att göra nu, jag måste inse att jag måste lämna ännu en vän. Alla lyckliga sagor kanske inte har ett lyckligt slut? För det var percis vad den här sagan hade, jag klarar inte det här...

 

Jag och Emma tog Rufus och stubbade hans man, klippte hovskägg, svans, öron o.s.v. Jag ville öva på att linda då vi ska ha lindade hästar till nästa ridlektion. :) 

/ Isabelle